Läsarfråga: Gå ner 15 kg utan att banta

Älskar också din blogg. Funderat mycket på hur jag ska gå ner i vikt eftersom jag väger ca 15 kg mer än jag skulle vilja. Fram till typ år 2007 så var jag smal. Hade jättefin kropp. Men jag har varit fixerad så länge jag kan komma ihåg. Skrivit matscheman, tänkt på min kropp, velat bli smalare, tightare. Allt. Så. Himla. Onödigt. Kroppen ser annorlunda ut nu men mina tankar skiljer sig inget åt. De är samma som då. Inte konstigt att jag gick upp i vikt känner jag nu. Hela mitt vuxna liv har jag förvägrat mig saker, överätit, haft dåligt samvete, bantat i två dagar, ätit igen o.s.v. Jag skulle så gärna vilja ha ett normalt förhållande till mat och det är det jag känner att jag nu vill skaffa mig. Att jag FÅR äta ALLT. Utan skuld.
Tror du att jag är på rätt spår till min viktminskning då? Jag tänker att när man får äta vad man vill så kommer kroppen sedan automatiskt välja saker som är bra för den, ger näring o.s.v. Den kommer att balansera överätning med att vara sugen på mindre mat vid nästa mål o.s.v.
Jag tänker att man i början kanske går upp men att man sedan stabiliserar sig. Om man dessutom försöker må bra på andra sätt. Försöker sova när man är trött och röra sig för att det är skönt. Se och läsa saker man mår bra av.

Vad tror du? Är jag något på spåren här?
Tanken känns riktig och bra. Men jag kan ändå fastna i tvekan eftersom en soppdiet snabbare tar mig till målet (eller ja, jag har ju inte lyckats banta på 5 år men…)

Svar: Vad roligt att du uppskattar min blogg, det gör mig glad!

Till att börja med kan jag säga att om det känns bra så är det rätt. Du börjar du tänka tankar som stämmer rätt bra överens med de hos källan, och du känner nu av harmonin mellan dina och källans tankar i form av behagliga känslor. Källan vet att du kan väga precis vad du vill utan att kämpa eller bry dig om vad du äter. Av samma anledning känns det också så jobbigt att banta, förvägra dig saker och skriva matscheman. Anledningen till att du känner skuld och dåligt samvete beror tvärtemot vad många tror inte på att du gör något fel, utan för att du tänker att du gjort fel medan Källan inte tycker att du gjort fel alls.

Som du säger är det förstås inte ett dugg konstigt att du gått upp om man tittar på tankarna, eller beteendet, som ju bara är manifestationer av dina tankar. Därför misslyckas så många med sina dieter, sina gymbesök, sina nyårslöften, sina nya jag… De skyller på bristande disciplin eller karaktär, när det i själva verket bara är tankarna som inte är inställda på önskat resultat.

De som försöker gå ner och misslyckas…
Media har lärt oss att för att bli smala måste vi äta och träna på ett särskilt sätt, utesluta vissa livsmedel, ersätta med andra; kort sagt leva på ett otroligt oflexibelt sätt som de flesta uppfattar som fullkomligt dödstrist. Bilder på smala modeller illustrerar artiklarna, och vi har lärt oss att förknippa dieterna och livsstilen som beskrivs med att vara smal. I själva verket har modellerna ingenting med texten att göra, men eftersom de illustrerar artikeln drar vi likhetstecken mellan bild och text. Och vilka följer sen råden? De som upplever sig bära på ett eller flera kilon för mycket. Det tänkandet stämmer också illa överens med vad Källan tänker, varför tänkandet känns obekvämt och jobbigt. I synnerhet som det uppmuntrar till ett begränsat liv, när grunden för allt liv är frihet. Det är fullkomligt logiskt att folk bryter sina löften, det kväver ju deras frihet totalt!

De som är smala utan att ens försöka…
Samtidigt finns det personer som håller sig smala hur lätt som helst utan att ens försöka. En del äter massor, men det finns också de som äter lite, men äter vad de vill, när de vill och hur mycket de vill. De har inget problem med att lämna en bit kaka kvar eftersom de vet att de kan äta det när som helst igen. Vissa tränar, andra gör det inte, men om de rör på sig är det aldrig för att gå ner i vikt eller förändra kroppen på något sätt, bara för att de tycker att det känns bra och är roligt. De har ett fritt, avslappnat förhållande till mat och till sin kropp. De tänker inte på vikten jämt, och skulle aldrig förvägra sig något av rädsla för att gå upp i vikt. Den tanken finns inte. De vet inte hur de själva håller sig smala, och många säger att det beror på gener. I själva verket har det bara med förhållningssättet att göra. Eftersom kroppen svarar på allt vi tänker skulle generna påverkas om det nu vore så att det faktiskt handlade om generna.

Det här tänkandet är naturligt. Titta bara på små barn och deras förhållande till mat och att röra på sig. De äter bara det som känns bäst, när det känns bra och så mycket som känns bra, och de rör på sig och leker för att det är det som känns bäst. Det är ett tänkande som stämmer betydligt bättre överens med det hos Källan, och därför känns det också bra.

Myten om viktnedgång
Utan att det nödvändigtvis beskriver hur de som tänker på det här sättet ser ut kan vi kalla det förra för tjockt tänkande därför att det förr eller senare leder till att man blir tjock. Den senare gruppen är däremot smal, och därför kan vi kalla det tänkandet för smalt tänkande. Vad vi har lärt oss av media, dietister och dietböcker som leder till en smal kropp är alltså tjockt tänkande medan smalt tänkande är något som hämmas. Jag har hört någonstans att 90% av alla dieter misslyckas. Vid närmare eftertanke är det inte ett dugg konstigt när de går ut på tjockt tänkande. Vi har gått på en gigantisk myt. Tjockt tänkande kan aldrig leda till en smal kropp.

Din kropp är resultatet av tidigare tankar
På din beskrivning låter det som att du som många andra präglats av dessa artiklar som uppmanar till tjockt tänkande. Det är ju så vi har lärt oss att man går ner. Du har lärt dig att du inte kan äta vissa livsmedel eller mängder av mat och vara smal, tolkat det som detsamma som att inte få, och därmed gjort motstånd mot att äta viss mat eller vissa mängder av mat. Och vad händer? Du äter mer av det, och ju mer du dömer och gör motstånd mot ätandet, desto mer får du av det. Eftersom du inte gillar det du ser har du sänt ut en önskan om en smalare kropp, attraktionslagen har tagit emot och uppfyllt din önskan. Nu tittar du på din kropp och ser att den inte ser ut som du vill och gör därmed motstånd mot din smala, sanna kropp. För det du ser är bara resultatet av gamla tankar.

Så du ser hur du ser ut, gör motstånd mot det och får ännu mer av vad du inte vill ha. Eftersom du även har övertygelsen om att mat leder till övervikt gör du samtidigt motstånd mot att äta, och naturligtvis äter du då ännu mer. Fan, nu går jag upp tänker du, och naturligtvis gör du det. Kroppen svarar på allt du tänker, både om den och om annat. Din vikt är inget annat än resultatet av frekvensen hos dina övertygelser.

Tillåt det önskade genom att tillåta det oönskade
Här skulle jag kunna säga åt dig att affirmera och visualisera, och om det känns bra så gör det. Det är ett bra sätt att fokusera på det du vill och dra till dig det snabbare. Anledningen till att det går snabbare är dock för att det som avgör hur snabbt manifestationen går är 1. hur stark din vilja är 2. hur mycket du tillåter. Genom att fokusera på det du vill ökar du viljan och därmed kraften hos din önskan. Det är toppen, så länge man tillåter, för även om du tillåter så länge du tänker ”jag är smal” och detkänns bra så är risken att det känns ännu värre när du ser att du ser precis likadan ut som i morse. Om du inte tillåter kommer motståndet göra mer ont när kraften ökar. Det blir som när en fisk fastnar i en krok, ju mer den kämpar desto djupare sätter sig kroken.

Om det är att vara smal du önskar (och det är det ju, annars skulle du ju inte skriva om det heller!) och du gör motstånd mot det leder förstås motståndet till mindre av att var smal, och mindre av smal blir förstås mer av tjock. Jag råder dig alltså till att släppa på motståndet snarare än att stärka din önskan. Och hur släpper man på motståndet? Genom att tillåta. Menar hon att jag ska tillåta mig att väga 15 kg för mycket och äta massor? Tokiga kvinna! Det är precis vad jag menar.

När handlingarna inte fungerar
När jag hade ätstörningar var jag superdisciplinerad och folk beundrade min goda karaktär. Jag åt bara sallad och fullkorn, räknade kalorier och åt ibland 1400 kcl samtidigt som jag tränade hårt. Och gick bara upp mer och mer i vikt ju mer jag försökte. Snabbt och massor. Det är jobbigt för vem som helst, men för någon med ätstörningar som inte bryr sig om något annat är att vara smal är det fruktansvärt. Det är en mardröm. Naturligtvis gick jag upp då med det enorma motståndet jag gjorde mot allt. Jag befann mig längst ner på känsloskalan, vilket egentligen bara innebär att jag gjorde största möjliga motstånd mot min önskan. Till slut skadade jag både knän och armbågar av allt det hårda tränandet och kunde bara ta promenader och började göra stillsam yoga.

I samband med det insåg jag att de som är smalast sällan är de som har mest disciplin och tränar hårdast och äter på ett visst sätt. De har tvärtom ett betydligt mer soft förhållningssätt till mat, vikt och träning och äter vad de vill, så länge det känns bra. Jag övergick från ett tjockt, onaturligt tänkande till ett mer smalt, naturligt tänkande och kroppen anpassade sig snabbt. Helt plötsligt tränade jag mindre och bry mig mindre om hur jag åt, förmodligen åt jag till och med mer än innan, och ändå smalnade jag av. Inget jag lärt mig hade fungerat, och när jag gjorde tvärtom gick jag ner.

Att gå ner i vikt är inget man gör, det är något man låter ske
Om du tillåter det du ogillar tillåter du samtidigt det du gillar. Om du inser att du får väga 15 kg mer än du vill, att du får äta vad och hur du vill, till och med överäta om du vill och att du även får tänka tjocka tankar släpper du motståndet. Du tillåter ett avslappnat, naturligt förhållande till mat och din kropp. Källan dömer dig inte, och andra bryr sig mer om sig själva än om hur du ser ut och äter. Du skadar ingen med det, och andra har ändå ingenting med det att göra. Alltså, du får äta. Du får väga som du gör. Det är bara din egen tillåtelse du behöver. Och när du inte längre gör någon stor sak av vikten, slutar bry dig om hur du äter och inte längre har någon rädsla för att gå upp har du utvecklat ett smalt tänkande. Och kroppen anpassar sig till det, för så fungerar attraktionslagen..

Det handlar inte om att gå ner vi vikt, utan om att tillåta din smala, sanna kropp som finns i Vortex. Och du kan inte ta dig in i Vortex och ta emot din smala, sanna kropp genom att kritisera och döma hur du ser ut, tänker, äter och allt annat. Först när du känner frid där du är precis just nu har du släppt motståndet, och du kan du ta emot det du önskar.