Det blir bara bättre hela tiden

Nyligen såg jag Woody Allens ”Midnatt i Paris”. Det handlar om Gil, spelad av Owen Wilson, som besöker Paris med sin fästmö och skriver en roman om en man som driver en antikaffär. Han menar att Paris på 20-talet är den bästa perioden någonsin. Så hamnar han i 20-talets Paris där han festar med F. Scott Fitzgerald, hänger med Ernest Hemmingway, träffar en noshörningsbesatt Salvador Dalí, får feedback på sin bok av Gertrude Stein och förälskar sig i Picassos flickvän Adriana. Adriana hävdar att det snarare är La Belle Époque vid förra sekelskiftet som var den bästa perioden. Till slut hamnar de båda just i den tidsperioden. Gil, som ju lever under 2010-talet menar att 1920-talet var den bästa tiden, men för Adriana är 20-talet hennes samtid och totalt ointressant. Det verkar alltså inte spela någon roll när man lever. Det kommer alltid finnas någon som menar att det var bättre förut.

Men var det verkligen bättre förr?
Många romantiserar den tid de växte upp under, den tid de var barn och därmed inte byggt upp så mycket motstånd. De var mer i kontakt med källan än de är nu och upplevde större glädje. Att dra slutsatsen att det var bättre förr då är alltså inte så konstigt, men det är samtidigt lite bakvänt. Det är snarare det att det som väcker nostalgi för dem är förknippat med en period de mådde bättre. TV-programmen verkade bättre eftersom vi inte var lika kritiska då. Vi hade inte sett allt. Samma sak med filmerna, musiken, kläderna, allt. Vårt synsätt har etsat sig fast så att vi än idag ser det genom rosafärgade glasögon. Frågar man däremot någon som var vuxen under samma period som vi själva var barn och växte upp under är de ofta inte fullt så entusiastiska. De längtar istället tillbaka till tiden då de var barn, förutsatt att de hade en bra barndom, förstås.

Lyssna inte på medierna
Blir det verkligen sämre då? Att medierna rapporterar om allt elände de får tag på vilket med följden att vi tror att det bara går utför, men faktum är att antalet mord och andra våldsbrott faktiskt har minskat de senaste hundra åren. Dessutom blir maten bättre, kvinnosynen förbättras, och även om vi inte är ända framme än så har jämställdheten mellan män och kvinnor ökat sen, låt oss säga 50-talet. Eller varför inte 1700-talet, då korsetter ersattes med klänningar med empiremidjor, för att inte tala om sen medeltiden då Magnus Ladulås regerade och bestämde att man inte fick slå kvinnor.

Vi har fått internet, mp3, Youtube, mobiltelefoner,mobiltelefoner med internet och möjlighet spela mp3 och se Youtube på mindre än 20 år. Tidigare var kamera, telefon och filmkamera tre skilda saker, idag finns det i  en och samma grej. Idag slipper vi ro, gå, rida eller åka häst och vagn när vi ska någonstans. Vi kan flyga, åka tåg, buss eller tåg när vi åker någonstans. Vi slipper trängas på en båt när vi ska till Amerika. Under resan kan vi se på film, antingen som finns i transportmedlet eller på iPad eller bärbar DVD-spelare. Jo, just det ja. DVD. Minns ni VHS som man fick spola fram och tillbaka för att se, som det var vita ränder på och en ofta märklig färgpalett i när kassetterna var lite äldre? Eller freestyles som man inte kunde hoppa mellan ett hundratal olika låtar på som med mp3? Jag minns hur underbart jag tyckte att det var när jag fick en bärbar CD-spelare i julklapp.

Musiken må ha varit bättre förr, men det var inte tillgängligheten
Apropå det, nog var väl ändå musiken bättre förr? Folk frågar mig ofta om jag inte bara lyssnar på gammal musik. ”Nej” säger jag snabbt. Sen tänker jag efter. Motown. 10cc. Nirvana. Inte grungebandet från 90-talet. Så modern är jag inte, utan det betydligt mer obskyra psych pop-bandet Nirvana från 60-talet. Men även om jag föredrar musiken som gjorde förr så hade de som växte upp då inte tillgång till all den fantastiska musik som gjordes då. De fick ofta nöja sig med att höra covers med svenska band på fritidsgårdarna eller inspelade versioner av brittiska och amerikanska låtar med svenska band på tio i topp och Svensktoppen en gång i veckan. The Hounds, Tages och Lill-Babs i all ära, men de kan inte mäta sig med originalen av The Hollies, Martha & the Vandellas och Lesley Gore. Själv har jag tillgång till originalen på skivor, mp3 och kan se dem live på Youtube, vilket inte var möjligt för 50 år sen. Artisterna idag har svårt att tjäna pengar på skivförsäljningen, men i början av 60-talet fick artisterna ofta inte ens det, utan endast pengar för studiotiden. The Shangri-Las har inte fått en cent för skivorna.

Vi får glädje av tidigare generationers önskningar
Det var alltså inte mycket bättre förr, men det var heller inte synd om dem eftersom de inte visste vad de saknade. Vi har svårt att klara oss utan mobiltelefon, internet, mp3-spelare, TV och microvågsugn (vissa av oss i alla fall), men de klarade sig utmärkt utan det. Kan det vara så att vi var lyckligare utan? hör jag någon tänka nu. Vi var varken lyckligare eller olyckligare, för vi hade tillgång till samma känslor då som nu. Sakernas utveckling och existens har inget med saken att göra. Däremot är det tack vare tidigare generationers önskningar som vi har fått allt fantastiskt vi har nu. De observerade en kontrast, som när de saknade mynt eller telefonkort till telefonautomaten och behövde ringa någon, och sände därmed ut en önskan om det motsatta som Universum besvarade. Så fick vi mobiltelefoner, och så småningom spreds det även bland vanligt folk.

Ingenting sker utan att ha föregåtts av en tanke, inget är en slump
Vissa saker har generationer långt innan oss önskat, men då de fortsatt observera kontrasten har de inte kunnat ta emot önskningen. Först när de trillat av pinn har motståndet upphört, och senare generationer fria från motstånd har kunnat glädjas över manifestationer av önskningarna. Fy tusan så orättvist, här ska ingen få komma och få mina önskningar serverade på silverfat när jag är död hör jag någon väsa fram genom ena mungipan nu. I så fall kan du börja sluta prata om allt du ogillar och hur det går utför med världen. Världen blir bara bättre, och det du ogillar med den har också blivit bättre. Inte i den fysiska världen än kanske, men i den vibrationella världen. Genom att prata om hur illa ställt allt är och oroa sig gör vi motstånd mot det. Vi skapar alltså inte bara åt oss själva, utan även vår gemensamma värld tillsammans med andra. Ingenting sker av en slump, ingenting sker utav endast handlingar. Handlingarna är bara resultatet av tankar som tänkts många gånger, ibland av många människor. På så sätt påverkas världen av våra tankar och anpassar sig till dem.

Det blir alltså bara bättre och bättre. Hur snabbt det går beror på om vi tillåter förändringen eller inte. En del föredrar att prata om hur det var bättre förr, andra är frustrerade över att utvecklingen går för långsamt. Själv tänker jag njuta av den tid som är nu med alla dess fördelar.

About these ads